Hur gick det till?

Hur kunde SD ta sig in i riksdagen? Jag känner INGEN som röstat på dem. Är alla jag känner kloka? Kanske. Eller skäms folk att säga det? Troligen. Är det en missnöjesyttring? Förmodligen. Är det rasism? Säkert. Rädsla, okunskap, dumhet? Bergis. Och hur många är som Carina Åhs? "Hennes mamma är fattigpensionär och Carina tycker inte att man ska behöva vända på varenda krona och inte kunna köpa det pålägg man helst vill ha på smörgåsen. Hennes son blev i början av sommaren rånad och Carina tycker sig se mer våld i vardagen och längtar tillbaka till den tid då man inte behövde låsa sin dörr. I kampen om resurserna ser hon inte hur pengarna ska kunna räcka till både hennes mamma och Fatima från Somalia." (Annika Hamrud och Elisabet Qvarford). Hela inlägget här. 
Jag tycker att  de rödgröna missat att föra fram politiken som kan hjälpa Carina, hennes mamma och son. Och Fatima. Jag tycker de står för att vi gör saker TILLSAMMANS, medan Alliansen står för att var och en sköter sitt. Och jag befarar att många tänker "Röstar jag på Alliansen får jag 100 kr mer i plånboken varje månad. OK, då är saken biff".
Nu ska det bli väldigt intressant att se hur det blir. Får vi ett kallare, hårdare Sverige?

Lite skryt över mina barn

Min son berättade om en vakt på en krog som sagt "Jävla bögjävel" till sonens kompis.
- Han kanske förtjänade det, försökte Maken.
- Man kan väl aldrig förtjäna att bli kränkt för sin sexuella läggning, svarade min son.

Jag höll på att spricka av stolthet. Till min Makes försvar måste jag säga att han försökte förklara att det inte var SÅ han menade, utan att kompisen kanske varit för full, uppkäftig och bråkig, och därmed förtjänat en utskällning. Maken höll givetvis med om att bögjävel förtjänar ingen att kallas.

Ord är viktiga.

Nöden är uppfinningarnas moder

Min yngsta har flyttat hemifrån. Första månaden, innan han hinner få lön, blir det magert. Väldigt magert. Vi har gett ett litet bidrag. Ett litet. Jag har väntat på att han ska be om mer, men icke. I stället planerade han sina matinköp i 1,5 timme. Lästa alla annonsblad, cyklade till fyra olika butiker och handlade på extrapris, och fick mat för tio dagar för en spottstyver. Mycket vita bönor och linser, men WTF. Jag är stolt. Och känner igen mig själv. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, och hade hellre svultit än bett mina föräldrar om pengar. Det var en stolthet som kanske gick till överdrift, men se så bra det gått för mig.

Oroa sig till beredskap?

Jag hade en intressant diskussion med goda vänner. En av dem oroar sig mycket. Och hon tycker det är bra. För då har hon en beredskap och har tänkt ut en plan om något skulle inträffa. Då behöver inte kriser och händelser bara dimpa ner. Hon har funderat på hur hon skulle göra vid skilsmässa, sjukdom, dödsfall och annat svårt.
Vi andra tyckte att det är dumt att oroa sig för saker som kanske aldrig inträffar. Händer det något, så tar man det då. Hittills har det funkat lysande för mig.
Jag har också svårt att tro att en plan som jag bestämmer mig för idag, om X skulle hända, knappast skulle hålla, om X blev verklighet.
Men det är spännande tankar. Och klart jag oroar mig. Men jag försöker hela tiden sluta med det, och jag tycker att jag blivit riktig duktig.
Däremot tar jag gärna ut glädje i förskott. Då får man ju i alla fall vara glad EN gång. Och i bästa fall två.

Mymlan och jag

På pricken så här är det. Snyft.

Jag såg Idol och nu undrar jag

1. Överskattar de sin förmåga?
2. Har de slagit vad med sina kompisar?
3. Är de lindrigt utvecklingsstörda?
4. Är de ute efter sina 15 sekunder i rampljuset?
Inget av ovanstående är fel. Jag bara undrar vad som driver dem. Sedan undrar jag varför man har en jury. Jag gissade rätt på ALLA: vilka som ska gå vidare, och vilka som inte gjorde det. Jo, jag fattar att juryn är underhållande. Nåja. Så pjåkigt var det inte.

Babel eller Idol?

Jag tänkte skriva på FB "Ska jag se Babel eller Idol?". Men jag gjorde inte det. För att... ja, jag vet inte riktigt. Men några vet att jag ser Babel, och andra tror att jag väljer Idol. De som vet att jag ser Babel, skulle fatta att jag skojade. Att valet liksom var självklart. Medan de som tar för givet att jag ser Idol (för att de gör det, för att de knappt vet vad Babel är), skulle tro att jag skämtade. Åt andra hållet, så att säga.
Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte. Kanske att jag är en dubbel person?
PS Jag skulle kunna se Idol om det inte fanns något bättre att se.

Svar på gårdagens cliffhanger

- Vad skulle din vän säga är dina bästa sidor?
- Att jag alltid ställer upp, är bra på att lyssna, rolig... yadayada.
- Vad är din vän bra på?
- Hon ställer alltid upp, är bra på att lyssna, rolig... yadayada.
- Vad skulle din man säga är bäst med dig?
- Att jag är kärleksfull, snäll, smart, rolig... yadayada.
- Vad är bäst med honom?
- Att han är kärleksfull, snäll, smart, rolig... yadayada.

Förklaring: Du ser de positiva saker hos andra som du själv har. Wow, alltså!

Genom andra känner du dig själv

Jag testade coachning i dag. Det var häftigt. Jag fick börja med att berätta om mina positiva sidor. Sedan fick jag säga vilka positiva sidor jag trodde min man skulle säga om mig. Och så vad en god vän skulle säga. Sedan de negativa. Och så skulle jag säga vilka positiva sidor min man, och min vän har.
I morgon ska jag berätta vad som hände. Tills dess: Gör övningen! 

Vid 50 har vi ingen startsträcka

Jag träffade en massa kloka kvinnor i går. En av dem har jag inte träffat på sisådär sju, åtta år kanske. Vi har jobbat ihop lite grann, men känner bara varandra lite grann. Vi är bekanta, skulle man kunna säga. Så i går. På nolltid avhandlade vi djupa, svåra ämnen och var så öppna som man bara är med sina närmaste vänner. Sedan rusade jag vidare till nästa träff. En kvinna jag jobbat lite med och bott granne med några år. Bekant, skulle man kunna säga. Vi sågs på ett flyg för fem år sen (typ). Samma där. Vi sätter oss ner och öser på om svåra, djupt personliga saker. Utan startsträcka. Utan artigheter. Utan kallprat.
Jag tänkte på det när jag la mig, och nu när jag sovit på saken har jag svaret: Vid snart 50 har vi inte tid med en massa tjafs. Vi vet att vi bara har att vinna på öppenhet och ärlighet. Vi behöver inte bry oss om vad andra tycker och tänker. Vi är djupt intresserade av varandras öden och liv, och vi lär oss av varandra. Vi samlar på oss erfarenheter och goda berättelser. De där guldkornen placerar jag djupt i mitt hjärta och blir nästan hög av alla möten med kloka, smarta kvinnor. Jodå, det finns kloka män också, men just igår var det möten med tolv kvinnor som gjorde min dag.