Vid 50 har vi ingen startsträcka

Jag träffade en massa kloka kvinnor i går. En av dem har jag inte träffat på sisådär sju, åtta år kanske. Vi har jobbat ihop lite grann, men känner bara varandra lite grann. Vi är bekanta, skulle man kunna säga. Så i går. På nolltid avhandlade vi djupa, svåra ämnen och var så öppna som man bara är med sina närmaste vänner. Sedan rusade jag vidare till nästa träff. En kvinna jag jobbat lite med och bott granne med några år. Bekant, skulle man kunna säga. Vi sågs på ett flyg för fem år sen (typ). Samma där. Vi sätter oss ner och öser på om svåra, djupt personliga saker. Utan startsträcka. Utan artigheter. Utan kallprat.
Jag tänkte på det när jag la mig, och nu när jag sovit på saken har jag svaret: Vid snart 50 har vi inte tid med en massa tjafs. Vi vet att vi bara har att vinna på öppenhet och ärlighet. Vi behöver inte bry oss om vad andra tycker och tänker. Vi är djupt intresserade av varandras öden och liv, och vi lär oss av varandra. Vi samlar på oss erfarenheter och goda berättelser. De där guldkornen placerar jag djupt i mitt hjärta och blir nästan hög av alla möten med kloka, smarta kvinnor. Jodå, det finns kloka män också, men just igår var det möten med tolv kvinnor som gjorde min dag.