Jag har fyllt 50. Det känns konstigt. Och det väcker tankar och känslor. Många är nyfikna och frågar hur de känns. Särskilt de som snart är där. Och många säger "Va? Är det sant? Det trodde jag aldrig!" Jag vet inte om de är ärliga eller snälla, men jag tolkar det som att de menar det de säger. Och idag kom en kollega, 63 år, och sa:
- Njut! 50 är en skitbra ålder. Man vet vad man vill och kan skita i vad folk tycker och tänker. Du står på topp, mitt i livet. 60 är värre. Då vet man att det snart är slut.
För honom betyder yrkeslivet mycket, och jag vet att han redan nu oroar sig lite för att gå i pension. Det gör inte jag, och tror inte jag gör det när jag är 60, heller. Däremot är man med all säkerhet närmare döden än födelsen då, och det kanske oroar mig. Den dagen, den sorgen.
Jag är ju också snart där och tycker det känns overkligt. Jag känner mig inte så vuxen som jag trodde att man ska göra när man är 50. Ibland tänker jag "vart tog åren vägen?", men så när jag går igenom allt jag gjort inser jag att jag faktiskt HAR levt väldigt länge.
SvaraRaderaSå sant, så sant. Men det går alldeles för fort. Min mamma säger att det går långsammare när man blir pensionär, så jag hoppas på det.
SvaraRaderaJag kan verkligen förstå att vissa blir lite lätt panikslagna när pensionen närmar sig. Vissa lever för sina arbeten och vet inte alls vad de ska göra med alla sin tid sedan. Själv skulle jag faktiskt kunna tänka mig att gå i pension typ nu 38 år gammal :) för jag vet precis vad jag vill göra med min tid. Fast pengarna finns ju förstås inte så det blir ingen pension på många år...
SvaraRaderaPrecis! Men det är lite sorgligt att hänga upp så mycket på sitt jobb, även om det också är viktigt.
SvaraRadera