fredag 21 januari 2011
Ord är viktiga
De kan såra, läka, lära, hela, missförstås, göra illa, glädja. Och en miljard andra saker. Jag är lite känslig och har några hang ups. Till exempel chans/risk. Ensam/själv. Original. Omständlig. Hårdra. Fodra/fordra. Öppenhjärtig. Och en massa andra. Men jag försöker att inte besserwissra. Mina barn har ärvt min kinkighet, och tidigt sa jag att vi håller det inom familjen. Man behöver inte påpeka att folk säger fel. Det räcker med att veta det. Men det jag skulle komma till var att jag tycker många unga gravida/nyblivna föräldrar säger, och skriver, unge. "Åh, vad jag längtar till att ungen ska komma ut". För mig är unge negativt laddat. Som man använder om man är arg på sina barn. Eller som jag kan säga om mina barn som faktiskt är vuxna - på papperet ;) "Mina unga är ju för härliga...".. För att liksom markera att de inte är barn, alltså små barn. Äsch va svamligt, men fattar ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag fattar. Jag tycker också det känns konstigt att använda ordet "unge", men har märkt att jag ibland när jag pratar om dottern och hennes kompisar kan säga "Ungarna är ute och åker pulka" och då känns det okej av någon anledning. Vet inte varför.
SvaraRaderaÄr precis som du känslig när det gäller att använda ord i rätt sammanhang, stava och uttala dem rätt - men gör självklart fel ibland jag också. Tidigare i veckan fick dottern hem veckans ord som de ska kunna stava till och där hade fröken skrivit "jämgammal", vilket fick mig att haja till. Genast gick jag till SAOL och kunde där se att det är gammal fornnordisk stavning och att man numera ska använda "jämngammal". Dottern reagerade också på stavningen och sa att hon kommer minsann att skriva "jämngammal", ska bli kul att se om hon får rätt eller fel för det.
Jag fattar precis och jag håller med. Jag förstår inte riktigt varför man kallar sitt väntade barn för unge/ungen. Det låter så nonchalant och trist. Samma sak när småbarnsföräldrar bloggar och kallar sina små barn för ungen gjorde det och det... Sådant reagerar jag på.
SvaraRaderaJag kan kalla mina barn unge/ungar när jag är irriterad på dom eller som lite på skoj, ungefär: vet du vad mina ungar har gjort...och så berättar jag något lite knasigt. Fast oftast nämner jag mina barn vid namn när jag talar om dom faktiskt.
@Kristina: Berätta vad fröken sa! Jag var med min son i skolan en gång när en lärarvikarie skulle lära dem ordklasserna, och hon kunde dem inte! Hon blandade ihop dem. Jag fick panik (nåja, inte riktigt), och visste inte hur jag skulle hantera det. Jag ville inte förlöjliga henne inför klassen. Jag berättade bara för min son hur det var. Men det visste han redan ;)
SvaraRadera@Marie-Louise: Bra. Då är vi två ;) Är det en generationsfråga?
Ja det kanske det är, eller bara normalt hyfs. Man lämnar inte ut sina barn och man bemöter sina barn med respekt, vill man att dom ska respektera en som förälder så gäller det att respektera dom på precis samma villkor.
SvaraRaderaSvar: Rut- och Rotavdragen har verkligen ställt det. Jag förstår faktiskt inte varför man har städhjälp (om man inte är sjuk el, gammal och har hemtjänst) sin egna skit ska man ta hand om själv tycker jag. Det har med människovärde att göra tycker jag.