Jag har stora barn och distans till småbarnsåren. Men jag minns hur tuffa de var. På många sätt. Jag har kompisar och kolleger som har småbarn och de har så dåligt samvete över så mycket.
- Jag låter henne titta på tv i 20 minuter medan jag lagar middag. Hon är bara 1,5 år och då ska de ju inte se på tv.
- H*n är så dålig på att äta grönsaker. Älskar pannkaka, pizza och hamburgare.
- H*n tjafsar om tandborstningen, så vi gör det lite slarvigt.
- Sinnet rann över när h*n bara skrek och skrek, och jag skulle amma den lilla, som också skrek, så jag skrek "Men för i helvete, sluta skrik".
Typ sånt. Och så har de fruktansvärt dåligt samvete för vad de gör mot sina 1-3-åringar. Jag försöker trösta, mildra, säga att de ska tagga ner och förlåta sig själva. Det KOMMER att bli folk av deras barn. De KOMMER inte att få men för livet. De KOMMER att ändra matsmak, börja borsta tänderna och sluta skrika. Varför är vi så hårda och dömande mot oss själva? Alla älskar vi våra barn över allt annat. Vi gör så gott vi kan och vi gör det vi tror är bäst. Just då, i den stunden. Men ibland brister vi, för vi är människor. Och människor är inte perfekta. Så. Sluta. Ha. Så. Dåligt. Samvete.
Klokt sagt. Jag känner igen vissa saker och tror att mycket kan ha med omgivningen att göra, dels tror vi att alla andra är perfekta och dels läser vi överallt om hur det ska vara och blir oroliga över att vi förstör våra barn om vi gör på annat sätt.
SvaraRaderaPrecis. Vi borde våga lita på vårt omdöme, och veta att vi alltid gör så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Och framförallt: förlåta oss själva när vi gör fel. Utan att göra fel, skulle vi inte lära oss lika mycket.
SvaraRadera