söndag 30 januari 2011

Nu måste jag ta mina drömmar på allvar

Jag ska ha en stor fest eftersom jag fyllt år. Jag gör den väldigt, väldigt enkel. Knytis och alla handlar dryck till självkostnadspris. Så jag känner mig cool. Inbillar jag mig. I natt hade jag den FJÄRDE mardrömmen om festen. Den första handlade om att det kom jättefå, och alla hade jättetråkigt och ingen pratade. OMG. Den andra var likadan, men den här gången hade jag dessutom glömt att handla dryck! OMG x 2. Den tredje var likadan, men nu hade jag glömt musiken. OMG x 3. Och den fjärde var likadan, men nu hade ingen mat med sig, för det hade de inte förstått att de skulle ha! OMG x 4.
Så nu ska jag: mangla dukar, skriva namnetiketter, handla dryck, baka tårtor, köpa pappersassietter och skeder, fixa musiken, fixa etiketter för maten (så de allergiska vet), kolla att det finns tillräckligt många glas, tallrikar etc i lokalen jag hyrt, bestämma vad jag ska ha på mig, fixa sovplatser (= köpa en eller två bäddsoffor som vi ändå behöver) till långväga gäster, fixa lite käk att ställa på buffébordet, förbereda någon form av aktivitet, involvera vänner att hjälpa till med några smågrejer under festen, tala om för de jag anställt vad de ska göra, fundera ut hur jag ska ställa borden, mejla ut vägbeskrivning, kolla förbeställning av taxi, skriva prisskylt i baren. Och säkert något mer. Nu fick jag huvudvärk. F*n också! Jag som låtsas vara så cool och säga att allt ordnar sig.
Är jag kontrollmänniska eller är jag kontrollmänniska?

fredag 28 januari 2011

Ålder är bara en siffra

Jag har fyllt 50. Det känns konstigt. Och det väcker tankar och känslor. Många är nyfikna och frågar hur de känns. Särskilt de som snart är där. Och många säger "Va? Är det sant? Det trodde jag aldrig!" Jag vet inte om de är ärliga eller snälla, men jag tolkar det som att de menar det de säger. Och idag kom en kollega, 63 år, och sa:
- Njut! 50 är en skitbra ålder. Man vet vad man vill och kan skita i vad folk tycker och tänker. Du står på topp, mitt i livet. 60 är värre. Då vet man att det snart är slut.
För honom betyder yrkeslivet mycket, och jag vet att han redan nu oroar sig lite för att gå i pension. Det gör inte jag, och tror inte jag gör det när jag är 60, heller. Däremot är man med all säkerhet närmare döden än födelsen då, och det kanske oroar mig. Den dagen, den sorgen.

torsdag 27 januari 2011

Om konsten att prata om sex

När barnen var små var det inte så svårt. Att förklara hur barn blir till. När de blir stora är det lite svårare, men det går. Men jag blev lite full i skratt för några veckor sedan. Samtal mellan mig och 23-åringen, när vi pratade om olika resmål:
- Har jag varit på Lanzarote, frågade h*n.
- Nja... som spermie, för du blev till där, när jag och pappa var där.
- Men sluta, sluta! Jag vill inte VETA.
- Men kära barn, vad tror du? Jungfrufödsel? Du och Jesus?
- Ja men hellre det!
Jag, och övriga familjen, höll på att skratta ihjäl oss.
Inte för att jag heller vill veta något om mina föräldrars sexliv, men jag blev lite paff över den starka reaktionen.
PS Mina barn läser inte min blogg. Och för dem som känner 23-åringen: h*n bjuder på det. Det är jag säker på.

söndag 23 januari 2011

Om att ta saker personligt

Det här blir lite krångligt, för jag vill inte hänga ut någon här. Därför kan jag inte ge konkreta exempel, men ni är ju så smarta så ni fattar ändå. Jag fick ett massmejl av en granne, av typen Alla-borde-hjälpa-till. Jaha, tänkte jag. Jag drar mitt strå till stacken, och deletade det. Men en kompis tog illa vid sig. "Alla har väl sina skäl att inte hjälpa till, och jag har då gjort det, men just nu kan jag inte, och jag tycker det är oerhört kränkande att få ett sånt här mejl. Och h*n som skrev det, var var h*n när vi skulle...". Jag förstår hur hon tänker, men jag tänkte inte så. Jag kände mig inte träffad, det gick till så många, så för mig var det liksom ingen big deal.
Några timmar senare frågade jag en person om det fanns en lista på X. "Nu tycker jag du ställer stora krav på mig. Jag har bara inte hunnit." Och så kom en lång harang. Men jessus, jag bara frågade. Jag hade inte för en sekund tänkt att h*n skulle upprätta listan.
Varför är så många så snabba med att ta åt sig, och tro att man är ute efter just dem?

lördag 22 januari 2011

Unga, blonda kvinnor: kom inte här och kom

Mymlan skriver bra om Blondinbella. Och jag har försvarat Underbara Clara bara häromdagen. De är unga, de är kvinnor och de tjänar pengar på att bland annat blogga om inredning, mode, bakning, matlagning och andra kvinnliga områden. Spott och spe ska de ha då. Clara har skrivit om det. Jag blir så less! Nu får gubbväldet och grabbarna ta och ge brudarna respekt!!!

fredag 21 januari 2011

Ord är viktiga

De kan såra, läka, lära, hela, missförstås, göra illa, glädja. Och en miljard andra saker. Jag är lite känslig och har några hang ups. Till exempel chans/risk. Ensam/själv. Original. Omständlig. Hårdra. Fodra/fordra. Öppenhjärtig. Och en massa andra. Men jag försöker att inte besserwissra. Mina barn har ärvt min kinkighet, och tidigt sa jag att vi håller det inom familjen. Man behöver inte påpeka att folk säger fel. Det räcker med att veta det. Men det jag skulle komma till var att jag tycker många unga gravida/nyblivna föräldrar säger, och skriver, unge. "Åh, vad jag längtar till att ungen ska komma ut". För mig är unge negativt laddat. Som man använder om man är arg på sina barn. Eller som jag kan säga om mina barn som faktiskt är vuxna - på papperet ;) "Mina unga är ju för härliga...".. För att liksom markera att de inte är barn, alltså små barn. Äsch va svamligt, men fattar ni?

måndag 10 januari 2011

Vad är livet egentligen?

En radda ögonblick? Här och nu? Mycket vardag och lite helg? Är livet det som pågår medan vi planerar för annat? Och livspussel: vaddå för pussel? Är det inte bara livet? Som går upp och ner. Himmel och helvete. Och ska vi fokusera på, och njuta, och minnas, som Mads i Thailand? Två veckor om året? De övriga 50 då? Jenny Östergren skriver klokt om detta. Jag ska åka i väg på en liten semestertripp och det ska bli underbart skönt. För att jag får umgås med min familj 24-7. Men jag måste ju njuta många andra ögonblick, annars blir mitt liv torftigt.

söndag 9 januari 2011

Hur många tantvarningstecken har jag?

MammisPammis skrev om sina, och jag gick loss på mina. De här kom jag på: Förfasar mig över tunt klädda ungdomar. Har broddar. Jag dricker inte så mycket ”för det är ju en dag i morgon också”. Jag är morgonpigg och kvällstrött. Jag tycker man ska vara hel och ren ifall man skulle hamna på sjukhus. Jag har jul- och påskgardiner. Kokar sylt och saft. Vågar huta åt snorungar. Och de lyder. Har paraply när det regnar. Men jag sparar INTE presentpapper, slätar ut och använder det igen. Det gör däremot min mamma. Sån kommer jag aldrig att bli.Men grejen är att jag har inga större problem att vara tant. En ung tant, vill jag dock betona. Eller det kanske inte går?

Visst är det roligt med drömmar?

Både på dagen och natten. Jag tycker det är roligt att spåna om vad nattdrömmarna betyder. Försöker de säga mig något? I förrgår natt drömde jag att min snart 70-åriga mamma var gravid! Hon var glad, men min pappa visste inte om han skulle orka. Ha ha. Vad kan det betyda? I natt drömde jag att jag pratade med min mamma om drömmen, och hon skrattade gott. Så tokigt det blir i drömmar, sa vi. Då kom min faster, 60+, in med stor mage. Och vi sa "Ja men det var ju HON som var gravid". Nu går jag bara och väntar på ett graviditetsbesked. Vem kan det vara???

fredag 7 januari 2011

Varför är vi så ängsliga?

Jag brukar ibland kika in på ett diskussionsforum som handlar om mode och stil. Egentligen vet jag inte varför, för jag är inte superintresserad. Nåväl. Det jag slås är av hur ofta kvinnor, i 30-40-års åldern frågar vad som är OK. Är det OK att ha kjol eller klänning som slutar på halva låret? Är det OK att ha Doc Martens? Är det OK att ha flätor? Långt hår? Stuprörsjeans? Och så vidare. Det tar aldrig slut. Varför kan inte folk bara se ut som de vill, och klä sig i det de trivs i och tycker är snyggt? Då BLIR man ju snygg. Eller har jag missat hela grejen? Är jag patetisk för att jag har Doc Martens, turkost nagellack och massa krimskrams armband? Mycket snart 50 fyllda.

torsdag 6 januari 2011

Det finns så mycket kärlek på Facebook

Alex Schulman tycker det finns så mycket hat, och lite kärlek där.  Han skriver bland annat om den tragiska händelsen när en kvinna tog sitt liv, och skrev om sina planer på FB. Ingen ingrep. Det är fruktansvärt.
Och så skriver han "Man läser vad någon har för sig och skriver en hånfull kommentar. Allt handlar om positionering. Ingenting är längre på riktigt."
Jag har ALDRIG fått en hånfull kommentar. 
Och vidare "Själv har jag 4 000 vänner på facebook. Jag skulle inte ringa till någon av dem om jag var olycklig." 
Det är synd om Alex Schulman. Men det är knappast Facebooks fel.

måndag 3 januari 2011

Männen maskerar inte ens sin kåthet

Ronnie Sandahl skriver klokt och insiktsfullt. Läs! Jag säger som min kära vän "Underbart med män som fokuserar på annat än sig själva. Till och med på semestern".

söndag 2 januari 2011

Hur länge ska man vara missnöjd? Eller oroa sig?

Underbara Clara är klok. Som vanligt. Hon skriver om det missnöje man kan känna över till exempel sin kropp. Hur länge ska man göra det? Tre månader? Tre år? Resten av livet? Eller ska man sluta nu?
Jag drar en parallell till oro. I vanliga fall är jag inte särskilt orolig av mig. Eller jo, jag kan trigga igång mig själv på nolltid, men jag har blivit bättre på att skjuta ifrån mig oron. För vad leder den till? Och hur ofta inträffar det man oroar sig för?
Nu övar jag på en metod: Jag ska oroa mig en halvtimme per dag, vid ett bestämt klockslag. Får jag orostankar innan 18.30, skjuter jag dem tills dess. Då sätter jag mig och startar min oroshalvtimme. Som bara tar fem, tio minuter, och blir ganska skrattretande.
Jag rekommenderar metoden varmt!