Det finns så mycket kärlek på Facebook

Alex Schulman tycker det finns så mycket hat, och lite kärlek där.  Han skriver bland annat om den tragiska händelsen när en kvinna tog sitt liv, och skrev om sina planer på FB. Ingen ingrep. Det är fruktansvärt.

Och så skriver han "Man läser vad någon har för sig och skriver en hånfull kommentar. Allt handlar om positionering. Ingenting är längre på riktigt."

Jag har ALDRIG fått en hånfull kommentar. 

Och vidare "Själv har jag 4 000 vänner på facebook. Jag skulle inte ringa till någon av dem om jag var olycklig." 

Det är synd om Alex Schulman. Men det är knappast Facebooks fel.

Männen maskerar inte ens sin kåthet

Ronnie Sandahl skriver klokt och insiktsfullt. Läs! Jag säger som min kära vän "Underbart med män som fokuserar på annat än sig själva. Till och med på semestern".

Hur länge ska man vara missnöjd? Eller oroa sig?

Underbara Clara är klok. Som vanligt. Hon skriver om det missnöje man kan känna över till exempel sin kropp. Hur länge ska man göra det? Tre månader? Tre år? Resten av livet? Eller ska man sluta nu?
Jag drar en parallell till oro. I vanliga fall är jag inte särskilt orolig av mig. Eller jo, jag kan trigga igång mig själv på nolltid, men jag har blivit bättre på att skjuta ifrån mig oron. För vad leder den till? Och hur ofta inträffar det man oroar sig för?
Nu övar jag på en metod: Jag ska oroa mig en halvtimme per dag, vid ett bestämt klockslag. Får jag orostankar innan 18.30, skjuter jag dem tills dess. Då sätter jag mig och startar min oroshalvtimme. Som bara tar fem, tio minuter, och blir ganska skrattretande.
Jag rekommenderar metoden varmt!

Gott Nytt År!

Jag tänker inte summera och minnas. 2010 var ett riktigt sk**år om du frågar mig. I alla fall de sista månaderna, som just nu överskuggar året. Nere på botten finns en studsmatta, och nu hoppar jag utav bara hel**te så jag kommer upp. Bryta ihop ligger liksom inte för mig. Så nu ser jag fram emot ett ljust, fint 2011. Hoppas detsamma för er, alla pussgurkor! Glöm bara inte att knipa när ni hoppar på studsmattan. Och nej, jag stjäl ingen fyrverkibild, så tänk er en.

Om konsten att inte gråta

Jag har inkontinenta tårkanaler. Det har jag alltid haft, men de blir inte bättre med åldern. Tvärtom. Och jag KAN inte hålla mig. Det är frustrerande ibland, typ på jobbet är det inte så kul alla gånger att böla åt petitesser. Och nu, när jag ska berätta för folk om "min svårighet" (trogna läsare vet), så är det så olika. Ibland kan jag berätta rakt upp och ner utan att spilla en tår, och ibland hulkar jag och snorar som en tok. Jag fattar inte varför det är så olika.
Jag berättar för dem som står mig nära. Och jag vill inte ljuga, så om någon frågar så säger jag som det är. Men det är ju inte precis så att jag ställer mig upp på jobbets stormöte med 100 pers och säger "Jo, hörrni...". Det skulle ju bara vara knäppt.
Jaha, vad ville jag med det här då? Äsch, ingenting ;)

Björn Ranelid i Let´s dance

Det ska bli roligt att se! Han är så speciell. Jag har träffat honom och han gjorde ett starkt intryck på mig. På ett sätt är han så pretto, fåfäng och skrytsam, men på ett annat så är han lyssnande och öppen. Och jag tycker han får oförtjänt mycket skit i media (minns ni den där historien med Linda Skugge och läppglanset?). Och framförallt: han skriver på ett sätt som bara han kan. Helt fantastiskt! Han är i fin form. Säger han. Jag skulle ha blivit förvånad om han sagt att han var i dålig form.

Vänner är guld värda!

Mina vänner är verkligen supergulliga. Nu, när jag ha det lite tufft, men annars också. Jag har en kollega som ger mig en kram varenda morgon. En annan kompis, som har det tufft på sitt håll, ringer och SMS:ar ofta. Och andra ringer, mejlar och SMS:ar. Och de jag träffar, frågar och lyssnar. Och jag vet att jag kan höra av mig till var och en av dem, när som helst. Mitt i natten, om jag skulle vilja. Och de lyssnar. Och ställer upp. Vilken rikedom! Tänk så fattigt att känna sig ensam. Usch. Jag kan knappt tänka tanken.

Upp med skiten på bordet!

Jag såg en gripande dokumentär: Kapten Nemos barn. Se den! Jag blev berörd, rörd och förbannad.Den handlar om barn som blev bortbytta på BB, och vid sju års ålder bytte den ena pojken tillbaka till sin biologiska familj. Vilket trauma! För alla. Det går knappt att begripa.
Jag ska inte avslöja allt, men det jag tänker är att det är synd att så många har så svårt att prata om känslor. Idag är det ju någorlunda, men vår föräldrageneration och generationer före det, teg sig igenom allt "svårt". Om jag ska generalisera. Här i dokumentären pratar två personer, den ena är 67 år och den andra i 90-års åldern, typ. Det hade de aldrig gjort utan filmkameran. Och ändå var det inte så svårt för dem att prata. Och vilken lättnad efteråt! Nu kan 90-åringen dö i lugn och ro.
Vi måste lyfta all skit och alla frågor upp på bordet! Vad är det värsta som kan hända? Hur farligt kan det vara? Det är en sådan enorm lättnad, och sällan så svårt som man fantiserar om. Ofta är det en lättnad för den andra personen också, så det kan vara som att öppna en dammlucka.
Jag är ingen mästare. Än. Men jag försöker. Oj, vad jag försöker.

Om två memoarer jag läst

Eller memoarer och memoarer, båda är så unga, så kan de kallas memoarer då? Nåväl. "Hjälp, vem är jag?" av Caroline af Ugglas och Ukon. Mycket bra. Hon är så modig och självutlämnande. Jag kände igen mig själv i flera grejer, och det visar förstås att mycket är allmängiltigt, även om hon var mycket mer extrem som ung, än vad jag var.
"Från vaggan till deadline" av Robert Gustafsson. Också oväntat bra. Han är också självutlämnande, och skriver bland annat om en otrohet. Jag undrar varför. Men framförallt skriver han om sin arbetsnarkomani och rastlöshet, och han drabbas ju av lite ånger över att han missat så mycket av sina barns barndom. Ändå fortsätter han som förr, för han kan inget annat.
Jag älskar att jobba, men gjorde det inte när barnen var små. Det finns inget jobb i världen som är roligare än att vara med sina barn. Det känns som om jag skrivit detta förut?
Nåväl. Läs!

Det är f*n inte klokt!!!

Jag hörde en 21-åring som ringde in till ett program i P3. Han kände sig lite ensam och ledsen och saknade sin mammas kakbak så här i jul. Varför??? För hans kristna familj hade förskjutit honom eftersom han är homosexuell!!! Hur f*n är en mamma och en pappa funtade som vänder sin som ryggen för att han är bög??? Skulle jag få reda på vilka föräldrarna är, skulle jag f*n åka dit och spöa upp dem. Nä, det skulle jag inte. Men jag skulle prata förstånd med dem. Ska inte kristna behandla alla människor som de själva vill bli behandlade? Och älska sin nästa? Och Gud vet vilka kärleksbudskap som finns i Bibeln? Detta är en SKAM!!! Må föräldrarna brinna i helvetet. Nä, men må de komma till sans. Och må den stackars pojken få ett gott liv. Med, eller utan, sina puckade föräldrar.