Jag såg en gripande dokumentär: Kapten Nemos barn. Se den! Jag blev berörd, rörd och förbannad.Den handlar om barn som blev bortbytta på BB, och vid sju års ålder bytte den ena pojken tillbaka till sin biologiska familj. Vilket trauma! För alla. Det går knappt att begripa.
Jag ska inte avslöja allt, men det jag tänker är att det är synd att så många har så svårt att prata om känslor. Idag är det ju någorlunda, men vår föräldrageneration och generationer före det, teg sig igenom allt "svårt". Om jag ska generalisera. Här i dokumentären pratar två personer, den ena är 67 år och den andra i 90-års åldern, typ. Det hade de aldrig gjort utan filmkameran. Och ändå var det inte så svårt för dem att prata. Och vilken lättnad efteråt! Nu kan 90-åringen dö i lugn och ro.
Vi måste lyfta all skit och alla frågor upp på bordet! Vad är det värsta som kan hända? Hur farligt kan det vara? Det är en sådan enorm lättnad, och sällan så svårt som man fantiserar om. Ofta är det en lättnad för den andra personen också, så det kan vara som att öppna en dammlucka.
Jag är ingen mästare. Än. Men jag försöker. Oj, vad jag försöker.
Just det, är det den som handlar om barn härifrån Västerbotten? Såg att den skulle gå nu i julhelgen, men har totalt missat den. Måste kolla, vilken hemsk historia!
SvaraRaderaJo, det är den. Se den i SVT Play!
SvaraRaderaNu har jag sett den och tårarna rann många gånger. Så många frågor som väcks och vilken tragedi, för alla.
SvaraRaderaUpprörande att det ens kunde förekomma, att det inte förens 1947 blev lag på att "märka" bebisar på BB, ja det är helt otroligt. Jag måste smälta det här, återkommer kanske senare i frågan.
Visst är det hemskt!
SvaraRaderaJag tror inte jag har smält programmet än. Så fruktansvärt, dels att behöva veta att det blivit fel, att behöva kräva tillbaka "sitt" barn och att ta beslutet att inte ta "sitt" barn från den andra familjen, alla led ju på sina egna vis, vilka tankar det här programmet satte igång inom mig.
SvaraRaderaJa men eller hur? Här finns massor av tragik. Men vi är ju så unga så vi kan inte ha blivit bortbytta. Däremot fantiserade man ju om det i sin barn- och ungdom.
SvaraRaderaHåller du med om att vi borde prata mer om svåra saker? Jag tänker på när Bosses mamma frågade Bosse om han tyckte att de gjorde rätt. Det borde hon ha frågat för 50 år sen!
Ja absolut tycker jag det. Jag tror och hoppas att vi är bättre på det nu, eller det beror väl i och för sig på hur ens familj är. Men det känns öppnare nu, med alla sorts känslor. Och ja tänk vilken ro mamman kunde fått tidigare om hon bara vågat fråga och om hon hade vågat visa Bosse breven. Det är så sorgligt alltihopa. Tänk om de allihopa hade kunnat slängt upp det på bordet, Allan, Valter, Bosse och alla de andra, vad mycket lättare deras liv (antagligen) hade blivit. jag gråter faktiskt nu igen när jag tänker på det, det är så sorgligt på alla sett och vis. Sen tänker jag nog en del på min pappa som är adopterad och som av en slump under ett släktkalas fick reda på det, då var han 14 år. Tänk vad hemskt att inte få veta att man är adopterad förens man är 14 år! Det har verkligen satt sina spår i min pappa, han har aldrig pratat om detta med oss barn, utan det har mamma berättat, men visst har jag märkt att det satt sina spår i honom. Vi tragedier det finns i familjer som det aldrig talas om.
SvaraRaderaOj! Men det var ju mycket så förr i tiden: man skulle inte prata om det och man trodde barn skulle glömma. Vill man vara förlåtande, får man tänka att de gjorde det de trodde var bäst. De visst inte bättre.
SvaraRaderaAlla har vi vår skit i våra ryggsäckar, eller hur? Jag hade en bra chef en gång som sa "Egentligen är det ett mirakel att folk kommer till jobbet varje dag, för nån har en unge som knarkar, nån har en man som är alkis, nån har en mamma som har cancer, nån har en pappa som sitter i fängelse. Osv." Det ligger något i det.