Är det provocerande att inte stressa?

Gu så alla håller på innan jul. Ibland undrar jag vad de gör, för det tar liksom aldrig slut. Och jag undrar om det är nåt fel på mig. Jag känner noll stress. I år är det speciellt, på grund av en svår händelse i familjen. Då bleknar liksom allt annat, och inget känns så viktigt. Jo, det känns viktigt att vi är tillsammans, men inte att vi har tusen paket och en miljard saker på julbordet. Men jag känner inte av julstressen andra år heller. Är det något fel på mig? Vad GÖR alla andra? Jag vågar inte yppa att jag är lugn som en filbunke, för det känns som ett koketterande, och folk blir så provocerade. Man bara SKA stressa.
En fridefull jul önskar jag er alla!

Om konsten att säga förlåt

Jag har några (inte många, tack och lov) personer omkring mig som inte kan SÄGA förlåt. Men de GÖR förlåt. Det är lite roligt att se. De är så... ja, jag vet inte hur jag ska säga... insmickrande, snälla och milda. Men vad tusan. Jag spelar med och tänker att det är bättre än att inget alls. Men är det inte bra konstigt att man inte kan få ur sig ett så litet ord?

Visst är det konstigt?

Jag har drabbats av en mycket svår händelse som jag inte vill skriva om här. Jag pratar om den med några utvalda. Inte så mycket för att jag inte vill prata med alla, men jag orkar inte. Jag tar en då och då. Och människor reagerar verkligen olika. Bäst gillar jag dem som lyssnar. Och tycker synd om mig och visar verklig medkänsla. Det gör de flesta. Men några drar snabbt upp en liknande, tycker de, händelse som de, eller någon de känner, råkat ut för. Det är intressant. Och nu funderar jag på varför somliga reagerar så. Orkar de inte lyssna på min historia, så de vill snabbt byta samtalsämne? Eller tror de att jag ska känna tröst i att veta att deras bekant varit med om något som ligger 1 000 mil från mitt elände? Eller är jag bara så skör och överkänslig så jag vill täppa till truten på dem, för att jag ändå har det värst?
Lite av denna tanke. 

Jag har inga fördomar

brukar jag skämtsamt säga. För det är klart att jag har det.
I morse hörde jag på radion om en militärpolis som protesterat mot att så många militärer köper sex av kvinnor i ett land i östafrika (minns inte vilket). Det är som om det är mer accepterat att göra det utomlands, för få av dem skulle göra det hemma.
"Va häftigt att en man SER det, och kritiserar det", hann jag tänka. Tills militärpolisen tog till orda. Det var en kvinna.

Bara inte de onda krafterna kommer fram

Jag är rädd för att sprängdåden i Stockholm släpper fram en massa onda krafter och ett muslimhat som kan ta en ände med förskräckelse. Vi måste inse att det handlar om en galenpanna (eller flera), inte en religion. Jag är också rädd för att SD får vatten på sin kvarn. Hoppas de kloka, besinnade vinner över de onda. Innan vi vet mer.

Jag gjorde henne glad och hon gjorde mig glad

Några gånger har jag skrivit på författares bloggar. Särskilt när jag gillar deras böcker. De bemödar sig sällan att ens kommentera det. Det är s**t om du frågar mig! Nu pratar jag om författare som har 0-5 kommentarer per inlägg. Typ som jag ;)
Igår skrev jag på Malin Persson Giolitos blogg och tackade för läsuppleveslen av "Bara ett barn". Läs den!!!
Hon skrev:
Malin Persson Giolito // 7 Dec 2010 22:40

Käraste Doris. Jag blir så glad. Du anar inte hur mycket jag behövde just det här. Precis i dag. Tack snälla, snälla du. Tack!
Nu kanske jag ska tacka för att hon tackade ;)

Om tajming

Det är inte min bästa gren. I jobbet är jag ofta före min tid. Har idéer som folk inte fattar. Förrän ett, två år senare. När jag säger "Vad var det jag sa", så minns ingen det. Privat, och framförallt när det gäller pengar och "investeringar", är jag helt off. Hade en 3:a på Söder i Stockholm som vi bytte till en 4:a i en förort i Norrland. Utan pengar mellan. Dumt. Sedan köpte vi hus på vischan. Grannarna köpte hus i stan. Deras har ökat i värde med en miljon. Minst. Vårt har inte ens ökat så mycket i värde som vi lagt ner i pengar på det. Dumt. Jag levde loppan när jag var ung och gjorde av med alla pengar. Dumt. Men kul. När jag fick barn hade vi noll kronor sparade och ett hem med loppissaker. Vi jobbade inte heltid och vi var lågavlönade eller pluggade. Dumt. Vänner till mig sparade pengar, gjorde bostadskarriär, investeringar, pluggade, fick bra jobb och skaffade barn när de hade allt på det torra. Smart.
Sådär skulle jag kunna hålla på. Och ibland drabbas jag av ruskig avundsjuka mot dem som gör allt rätt. I rätt tid. I rätt ordning. Men så lyfter jag näsan och känner en djup tacksamhet över det jag har. Och jag ska verkligen inte klaga. Verkligen inte. Men jag skulle vilja vara bättre på tajming.

Om bekräftelsebehov

Alla vill bli bekräftade. Och sedda. En del mer, en del mindre. Det gäller att lära sig hur mycket var och en behöver, för att kunna bjuda på det.
Jag har under en period kört en variant där jag berömmer kvinnor för det de gör, och män för hur de ser ut. Eftersom det oftast är tvärtom, och männen lätt blir för stora egon. Det har funkat toppen och varit jätteroligt.
Men nu funderar jag över en annan variant: Att berömma folk för den de ÄR, snarare än för det de GÖR. Det är så lätt att bli så prestationsinriktad.
När jag hade det tufft med ett av mina barn som var på glid, så sa jag "Jag älskar dig för den du är, men jag hatar det du gör". Tonåringen himlade med ögonen och sa "I vilken film har du hört det där?". Men det var ingen filmreplik, jag hade kommit på den själv.

Jag tävlar här

Snacka om fina bilder!

Kasta skit runt, runt

Jag har en teori: Den som får skit på sig, vill kasta skit på någon annan. Oftast törs man inte kasta tillbaka, eller kasta på någon som kanske skulle behöva få en skopa. Utan man kastar neråt. Eller möjligen åt sidan. Sällan uppåt. Och så fortsätter det och går runt, runt.
Därför läser jag nu en bok som heter "Ta skit och gör det till guld". Jag har egentligen fått nog av alla sådana där positivitetsböcker, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har inte blivit så mycket klokare. Än. Men snart kanske jag har byrålådorna fyllda av guldtackor.