onsdag 22 december 2010
Om konsten att säga förlåt
Jag har några (inte många, tack och lov) personer omkring mig som inte kan SÄGA förlåt. Men de GÖR förlåt. Det är lite roligt att se. De är så... ja, jag vet inte hur jag ska säga... insmickrande, snälla och milda. Men vad tusan. Jag spelar med och tänker att det är bättre än att inget alls. Men är det inte bra konstigt att man inte kan få ur sig ett så litet ord?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tror vissa har otroligt svårt att säga förlåt, jag hade fel osv för att de då faktiskt måste erkänna att de haft fel, gjort något dumt - tappar ansiktet liksom. Det blir kanske inte fullt lika jobbigt att göra förlåt men det är lite fegt nästan kan jag tycka. Inget helt erkännande på något sätt.
SvaraRaderaHåller med till 100 %, men jag har lärt mig med de här personerna, och godtar det. Privat är ju en sak, men det är lite lattjo att ha en på jobbet som är sån ;)
SvaraRaderaJa, för en del sitter det nog ganska långt inne. Jag tycker också att det är jobbigt med personer som använder ordet förlåt i tid och otid, när de sedan inte gör förlåt om du förstår hur jag menar. Då tappar ju ordet hela sin innebörd.
SvaraRaderaJo så är det också. Som när man säger åt barn att de ska säga förlåt. De bar hasplar ur sig det, för då blir föräldrarna/personalen nöjda. Klart man ska mena det om det ska vara någon vits!
SvaraRaderaTänkte precis ta upp det som Kristina skriver om. Usch för tomma men fina ord!
SvaraRadera