Jag har drabbats av en mycket svår händelse som jag inte vill skriva om här. Jag pratar om den med några utvalda. Inte så mycket för att jag inte vill prata med alla, men jag orkar inte. Jag tar en då och då. Och människor reagerar verkligen olika. Bäst gillar jag dem som lyssnar. Och tycker synd om mig och visar verklig medkänsla. Det gör de flesta. Men några drar snabbt upp en liknande, tycker de, händelse som de, eller någon de känner, råkat ut för. Det är intressant. Och nu funderar jag på varför somliga reagerar så. Orkar de inte lyssna på min historia, så de vill snabbt byta samtalsämne? Eller tror de att jag ska känna tröst i att veta att deras bekant varit med om något som ligger 1 000 mil från mitt elände? Eller är jag bara så skör och överkänslig så jag vill täppa till truten på dem, för att jag ändå har det värst?
Lite av denna tanke.
Jag kan tänka mig att de som "avbryter" och berättar om sitt på något konstigt sett vill visa att de förstår dig och dina känslor. Jag tror att jag kan reagera på båda dessa sett lite beroende på vem som berättar och vad som berättas för mig. Men den som bara lyssnar och tröstar har kanske bättre lyhördhet i just det här fallet.
SvaraRaderaJag hoppas att du har några runt dig som bara lyssnar, tröstar och förstår just dig och dina känslor. Kram vännen
Det är säkert så, men jag är lite överkänslig just nu och tycker det är så okänsligt. Och visst, ingen är ju elak, utan de vill väl.
SvaraRaderaJo, jag har många nära och kära omkring mig.
Tack! Kram.
Ja, det är sannerligen en konst att kunna lyssna på rätt sätt. Precis som du beskriver det vill nog de allra flesta bara ha någon som lyssnar och finns där. Samtidigt är det nog många som tror att de måste komma med en massa kloka ord och kanske tror de att de lindrar genom att börja prata om "liknande" händelser.
SvaraRaderaSTORA styrkekramar till dig!!!!!
Visst är det så. Och mår man bra, kan man rycka på axlarna åt det. Är man skör, så svider det mer i själen.
SvaraRaderaTack snälla du!
Tror precis som flera redan sagt att man genom att berätta om något liknande på något sätt visar att man inte är ensam om sitt problem. Även om alla naturligtvis har det värst - så är det ju. Kan ju också vara ett sätt att säga något i tron att man Måste säga något, att det inte "får" bli tyst - att man liksom då inte hjälper till, för det vill man ju om man kan.
SvaraRaderaJo. Det har i alla fall lärt mig att försöka tänka innan jag pratar. Om någon kommer och vill berätta att hon fått bröstcancer, så börjar jag inte orera över mitt nageltrång. Vissa saker GÅR att mäta/jämföra. Det får mig att tänka på den där sketchen i Lorry där Ulla Skoog är blåslagen och Suzanne Reuter babblar om sitt. Jag känner mig som Ulla Skoog.
SvaraRaderaIdag såg jag på LA Ink och Kat van D:s katt hade dött. Hon var så klart jätteledsen, men det kändes väldigt konstigt när det samma dag kom in en tjej som ville ha sin mormors foto tatuerat på ryggen. Hon hade mer eller mindre växt upp med sin mormor och nu hade hon dött. Då kontrade Kat van D med sin katt och började gråta för att den var död...blev väldigt fel, tycker jag.
SvaraRaderaJa men eller hur??? Det är det jag menar! Det finns ju grader. Sedan har var och en rätt till sin sorg, och jag förstår att man kan sörja en katt. Men man KAN inte säga till någon som mist sitt barn eller sin kära mormor att man förstår, "för min katt har också dött".
SvaraRaderaDet KAN bero på att jag inte tycker om djur ;)