onsdag 6 januari 2010
Hönsande morsor och farsor
Jag erkänner: Jag är en hönsmorsa. Men jag är duktig på att skjuta ifrån mig oron och släppa mina barn. Och så är jag usel på att leka. Jag satt hellre på sandlådskanten och babblade med andra föräldrar, än åt sandkakor. Det var ett hönsande när mina barn var små, men det är än värre nu. Undrar varför. Sanna Lundell skriver klokt om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En liten släng av hönseri har nog de flesta av oss i sig, men det är ju en ganska svår balansgång det där så man inte kväver barnen med sin omsorg. När jag fick barn insåg jag att mitt framtida liv skulle bestå av en massa oro kring henne och visst är det så.
SvaraRaderaPrecis! Och värre blir det. Så blir man lugn när de sitter där med villa, volvo, vovve och barn. Men då börjar man oroa sig för barnbarnen. Tror jag.
SvaraRaderaJag minns att min mormor, när hon levde och mamma var i typ 65-årsåldern, ständigt påpekade att hon tyckte att min mamma var för lite klädd, bar i halsen, hade kalla skor osv när det var kallt. Då förstod jag - en gång mamma, alltid mamma - oavsett ålder på barnen.
SvaraRaderaHa ha, ja så är det säkert.
SvaraRaderaPS Såg Es blogg. Vilken tjej!!!