Jag erkänner 2: Jag är en lipsill. Av stora mått. Och det blir bara värre. Jag KAN inte hålla mig. Det kan räcka med att se någon annan gråta. Eller att någon berättar något sorgligt. Som min kollega som berättade att hennes mamma dött. Jag bölade, men inte hon. Det blir lite konstigt. Ska hon trösta mig???
Oftast skiter jag i att jag gråter. Jag bryr mig inte om att det finns folk som ser det. Men ibland är det inte så kul. Och jag funderar nu på hur jag ska göra i de där obekväma situationerna.
Så skönt att höra att det finns fler! Jag är precis likadan och jag har gett upp hoppet om bättring, tycker att jag blir värre med åren - till dotterns stora förtret.
SvaraRaderaDet blir bara värre, ja. Det är väl bara att gilla läget? Och tacka för Kanebo 38. (Mascara som står pall för gråt).
SvaraRaderaGenetiskt? Jag är precis likadan.
SvaraRaderaMen har du varit med om att någon börjat gråta när du berättat nåt, utan att du gråter?
Det var jag med om nyligen och det kändes rätt konstigt. Så säg till om du kommer på nåt bra sätt att låta bli. ;-)
Nä, det skulle aldrig hända att någon annan gråter och inte jag. Äh, det är bara att gilla läget.
SvaraRadera