Ljuga eller inte ljuga - det är frågan

Den som säger att h*n aldrig ljuger, ljuger. Jag har läst någonstans att vi ljuger i genomsnitt sju gånger per dag. Det låter lite mycket, men räknar vi in alla nödlögner och "momsandet" (vi drar bort eller lägger till), så kanske det stämmer.

När ska man ljuga och när ska man låta bli? Till mina barn har jag sagt:
- Om du talar sanning, behöver du aldrig komma ihåg vad du har sagt.
Det är bra.

Häromdagen ville min kollega gå ut och ta en öl. Visst följer du med, frågade han.
Det enkla hade varit att säga:
- Det hade varit supertrevligt, men jag kan inte för.... och så hade jag dragit till med en nödlögn.
För att han inte skulle tro att jag inte gillade honom, eller något annat. Han skulle inte behöva bli besviken.
Istället valde jag det svåra:
- Nej, jag följer inte med, för jag vill inte.
Han såg häpen ut. Jag brukar sällan banga.
Då kände jag mig tvungen att förklara:
- Det hade varit jättetrevligt, och jag kan, men jag vill inte. Det blir så sent, och just nu vill jag bara hem.
Sedan skojade vi om vuxenpoäng och det-är-ju-en-dag-imorgon-också, och om hur duktig jag var som inte ljög.

Men jag vet inte hur smart det var? På något sätt blev det bara krångligt, och jag blev ändå tvungen att förklara mig. Och han tyckte nog att jag var lite konstig. Vem hade mått dåligt av en nödlögn i detta banala ärende? Ingen.

Så det där med sju gånger om dagen kanske är nödvändigt för att det ska fungera friktionsfritt i vårt sociala liv, den mesta tiden?