Jag är rädd för massor av saker, men jag är inte rädd för att närma mig människor i sorg. Jag vågar krama om, jag vågar fråga, jag vågar lyssna och jag vågar gråta. Och jag har vett att hålla truten, och inte komma med "Jag förstår hur det känns", för det gör jag inte. Eller "Jag känner också en person som ... och ...". Eller "Tiden läker alla sår". Eller "När jag...". Och då är det som att lyfta ett lock: det bara väller ut prat. Och jag lyssnar.
Himla fint. Om jag får säga det själv.
Det är en MYCKET bra egenskap. En nära vän till mig miste för många år sedan sin sambo, fadern till deras 2-åring, och då fick hon (och även jag) på nära håll se hur många som försvinner, förmodligen av ren och skär rädsla.
SvaraRaderaTack. Jo, det är en fin egenskap - det är därför jag skryter om den ;)
SvaraRaderaHuvva, mista sin man när man har en 2-åring. Tungt. Och så är det: folk vet inte vad de ska säga, så de låter bli att höra av sig. Det är förfärligt. För den som drabbats av sorg, och behöver goda människor omkring sig. Och kan man inte bara vara tyst och lyssna? Hur svårt kan det vara? Eller ÄR det så svårt?
Åh. Känner igen mig. Jag kan säkert säga klumpiga saker ibland, men jag är inte rädd för att närma mig människor i sorg, och jag försöker tänka att det enda felet man kan göra är att inte göra något alls...
SvaraRaderaJa men eller hur? Och varför är det så svårt?
SvaraRadera