tisdag 1 mars 2011
Jag undrar hur jag skulle göra
Jag läste en intervju med sångerskan Pernilla Andersson i DN. Hon berättar hur hon och hennes man Dregan var med om Tsunamin. De band ihop sina handleder och sprang för livet. Efteråt drogs hon med skuldkänslor för att hon inte hjälpte andra, utan bara sprang för sitt och mannens liv. Men jag vet inte. Är det så konstigt? Är det inte det de allra, allra flesta av oss skulle göra? Om jag råkade ut för något liknande (Gud förbjude!) och mina barn var med, så skulle jag kämpa för dem i första hand, och för mig själv i andra. Hjälpa andra? Sorry. Jag tror inte det. Inte i det läget. Jag har inte högre tankar än så om mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är ju alltid svårt att spekulera i hur man skulle reagera innan man varit med om något liknande. Men jag tror precis som du, mitt barn först och sedan mig själv. Jag är nog ingen hjältetyp tyvärr.
SvaraRaderaJag skulle nog göra precis som du skriver. Just i det ögonblicket har man nog inga andra än sina egna i tankarna. Skuldkänslorna skulle säkert komma, men jag tror att jag instinktivt hade räddat mina barn och mig själv först. Tänk den hemska tanken om man skulle börja hjälpa andra och ens barn eller man gick förlorad då, vilka skuldkänslor skulle man inte behöva leva med då...
SvaraRadera@Kristina: Jo, man vet ju aldrig, men jag tror. Och du med ;)
SvaraRadera@Marie-Louise: Ja men eller hur? Huvva!
Det är nog inte mer än helt mänskligt att i en sådan situation då det är fara, stor fara för ens eget liv som man springer! Det skulle jag också gjort. Först räddat mina barn förstås.
SvaraRaderaKanske skulle ha dåligt samvete för det..
Men just nu tänker jag:
Jag hjälper alltid andra som behöver min hjälp i vardagen. Alltid när jag kan ställer jag upp. Det räcker. När det kommer till "livsfara" har jag fullständigt rätt i att bara tänka på mitt eget. Eller hur?!
Exaktemente!
SvaraRadera