På mitt jobb finns det ganska många gubbar. En del av dem är lite småsura. Men jag har lärt mig hur de ska tas. Det retar mig egentligen, men det går mycket fortare om jag använder min metod: Lägger huvudet på sne, smickrar och skojar. Vips, släpper de allt de har för händer och gör det jag vill. Det är deras jobb, men använder man inte den här metoden får man vänta lääääänge. Några av mina kolleger vägrar lägga huvudet på sne, och all respekt till dem. Men så får de också vänta. Av två ting väljer jag det enklaste.
I dag ringde en av gubbsen. Vi jobbade ihop i ett projekt för några år sedan, och han har ett gott öga till mig. Han har hållit mig uppdaterad om vad som händer med projektet hela tiden, och jag har peppat honom. I dag ringde han och berättade att han fått positivt besked om projektets framtid.
Jag blir lite förvånad att han ringer, för jag är noll engagerad. Men han måste ju tro att jag är det.
Så lättlurade är gubbsen.
Det är ju ett ganska smart sätt att få som man vill. Jag hade en gång en arbetsledare, som dock inte var någon gubbe utan en kvinna, som älskade att mästra. Vissa svarade emot henne hela tiden och ingenting blev bättre av det. Jag strök henne medhårs och låtsades vara lydig och foglig och gjorde sedan ändå på det sätt som jag ville utan att hon egentligen märkte det - hon var nöjd och jag var nöjd. Enkelt och smidigt.
SvaraRaderaSmart! Man måste vara lite om sig och kring sig för att livet ska bli smidigt. Livet är för kort för att jag ska orka tjafsa och stångas för mina principer.
SvaraRadera