Det är nåt med mig och gubbar

På mitt jobb finns det ganska många gubbar. En del av dem är lite småsura. Men jag har lärt mig hur de ska tas. Det retar mig egentligen, men det går mycket fortare om jag använder min metod: Lägger huvudet på sne, smickrar och skojar. Vips, släpper de allt de har för händer och gör det jag vill. Det är deras jobb, men använder man inte den här metoden får man vänta lääääänge. Några av mina kolleger vägrar lägga huvudet på sne, och all respekt till dem. Men så får de också vänta. Av två ting väljer jag det enklaste.
I dag ringde en av gubbsen. Vi jobbade ihop i ett projekt för några år sedan, och han har ett gott öga till mig. Han har hållit mig uppdaterad om vad som händer med projektet hela tiden, och jag har peppat honom. I dag ringde han och berättade att han fått positivt besked om projektets framtid.
Jag blir lite förvånad att han ringer, för jag är noll engagerad. Men han måste ju tro att jag är det.
Så lättlurade är gubbsen.

Jag är på hugget

Jag skulle på bibblan och hämta en bok i dag. Eftersom det är valborgsmässoafton, kollade jag när de har öppet. 12-16. 14.05 var jag där. Och möttes av en lapp på dörren där det står att de hade öppet 10-14 i dag. Jag skickade ett ilsket mejl. Om JAG jobbat där så hade jag skrivit ut det på hemsidan först. Och sen satt en lapp på dörren.Och sist läst in det på telefonsvararen.
Jag läser många bloggar. Få av dem svarar på kommentarer. Jag skriver om det här. I dag skrev en av dem att hon skulle skärpa sig och börja svara. Jag skrev typ att det var på tiden, och att det förmodligen var därför hon hade förhållandevis få kommentarer. Sedan skrev jag att det är snudd på oförskämt att inte svara. Då tände hon till. Hon svarar minsann privat ibland, och hon har inte så mycket tid. Suck.
Det är tur att jag blivit så gammal så jag sk**er i vad folk tycker om mig när jag säger vad jag tycker och tänker. Jag satsar inte på beach 2010 utan bitch 2010.

Varför är de så giriga?

Jag tittar på Draknästet på SVT som är riktigt bra.
Men jag fattar inte varför drakarna (dåligt ordval) är så giriga. De är mångmiljonärer, en del har miljarder, och så sitter de och vill ha fem gånger sin investering på jättekort tid.
Om jag var i samma sits, skulle jag nöja mig med säg 20 procent, och allt däröver vore en bonus. Jag skulle tycka det var roligt att KUNNA hjälpa någon och att få ut en bra produkt eller tjänst på marknaden.
Det är väl därför jag inte är rik. Jag är helt enkelt inte tillräckligt girig. 

Ribbing om homoäktenskap

Jag läser Magdalena Ribbings råd ibland. Jag har också frågat henne några gånger, och fått svar på stört.
Idag svarar hon så bra på en synnerligen trångsynt människas fråga.
Jag tycker det är så konstigt att man kan ha något emot enkönade förhållanden. Jag brukar försöka komma ihåg att inte fråga om någon har pojk- eller flickvän, utan säga partner eller sambo. Till mina barn brukar jag säga:
- Är du ihop med någon tjej eller kille?
När de var yngre och homofoba ; ) sa de:
- Kille? Är du galen?
Nu är de mer toleranta och kloka, så de säger bara:
- Nä.
Jag hoppas och tror att de inte känner att det är en stor grej för mig, om de är homo- eller bisexuella. Det finns verkligen andra saker jag oroar mig mer för.

Jag ljög för mina barn

Jag ser Annas Eviga på SVT.  Det är ett bra program. I kvällens program var frågan hur man ska prata med sina barn om döden. Man ska vara så ärlig som möjligt, var alla överens om, och det skriver jag under på. Verkligen. Men när mina barn var sisådär fyra, fem, sex år och började inse att inte bara fåglar, utan också människor kan dö, så ljög jag. När de frågade:
- Mamma kan du och pappa dö?
Då sa jag:
- Ja. Alla dör. Men jag kommer inte att dö förrän jag är jätte, jättegammal. Då är du stor och har egna barn.
De drog en suck av lättnad och kunde återgå till att leka.
Jag tycker inte man KAN berätta för små barn att:
-  Jo du förstår mamma kan dö när som helst. Om en minut eller i morgon. Det vet man aldrig. Mamma kan bli sjuk i morgon och dö knall och fall. Eller krocka med bilen på fredag och dö. Så är det. Men lek nu, lille vän.
Eller säga som Suzanne Reuter i Lorry:
- Mamma ska ta livet av sig.
Ungen grät.
- Mamma bara skojade.
Så. Då fick jag en rolig knorr på detta allvarliga inlägg.

Vi har inte tid att tala om elände

Nu kom jag på varför det finns så få barnböcker om elände: Det är för att föräldrar inte har tid att samtala med barnen om böckerna. Nattningen ska gå snabbt så då läser man något lättsmält.
Jag tycker ju att dagens föräldrar jobbar för mycket och ägnar för lite tid åt sina barn. När det kommer till familjepolitik är jag en riktig KD-tant.
Jag generaliserar grovt, men det fattar ju ni, mina smarta läsare. 

Vill man läsa om sitt elände?

Häromdagen hade jag en intressant diskussion med några väninnor. Vi pratade om att det nu är en gullighetstrend i barnböcker. Ingen röker, dricker sprit, svär eller har några problem.
Det finns massor av barn som har det överjävligt. De har föräldrar som knarkar, sitter i fängelse, slår dem, skiter i dem, super och är psykiskt sjuka. Barn blir mobbade, de är ensamma, sjuka och de är fattiga. Så här kan jag fortsätta. Men hittar de böcker om barn som har det likadant? Knappast. Kanske, kanske att något bibliotek har kvar "Lasses pappa sitter i fängelse" från 70-talet. Men några nya böcker i dylika ämnen hittar de inte. Det är synd, tycker jag. Jag tror alla behöver känna att de inte är ensamma. Och böckerna ska självklart ha ett hoppfullt slut.
Men några i sällskapet tyckte inte att barn som har det jävligt, också ska behöva läsa om eländet. De behöver fly och få vila i en fantasi- och lycklig bullerbyvärl.
Men både och kan väl inte vara fel?
Om jag skulle ta och skriva "Lisas pappa sitter i fängelse"?

Måste mina barn göra mina misstag?

Jag skulle vilja bädda in mina barn i bomull och aldrig skulle de utsättas för hemska saker. Eller nu överdrev jag, men som alla andra föräldrar vill jag att inget ont ska hända dem.
Mina tonår var ganska vilda. Det är mer tur än skicklighet att jag klarat mig bra. Jag pratar och pratar och pratar med mina barn. Prova inte droger, bli inte full, lämna aldrig en kompis, mucka inte med någon, stå inte och titta på slagsmål - gå därifrån, gör inget du inte vill, våga säga nej. Och så vidare. Och ett mantra jag upprepar om och om igen: Ring hem. Vad som än händer. Det finns inget som är så hemskt så jag inte kan hämta dig.
Och de har ringt. Alla tider på dygnet. Och i lite olika skick.Tack och lov!
Men varför lyssnar de inte på mig? Varför gör de samma misstag som jag gjorde? Jag VET ju hur det kan gå. Kanske är det så att alla måste göra sina egna misstag för att lära? Vi kan inte lära av andras misstag.
Amanda Widell skriver så klokt om detta.

Leva för att äta eller tvärtom?

I dag läste jag en intervju med en kvinna (ligger inte ute på nätet) som tyckte det var jättejobbigt att behöva äta flera gånger om dagen. Hon var totalt ointresserad av mat. Hon åt för att leva. Artikeln handlade inte om mat, utan om hennes yrke. Det där med maten var en bisats. Typ.
Jag lever för att äta. Inte riktigt, men nästan. Mat är oerhört viktigt för mig. Ska vi bjuda hem vänner så är maten det första jag tänker på. Vad ska vi laga? På helgerna är mat också superviktigt. Jag tänker ofta på mat. Vad jag ska laga. Vad jag ska äta. Så ser jag ut som jag gör också ;(
Till middag i dag blir det: kalvfilé med ugnsrostade grönsaker i form av potatis, morötter, blomkål, svartrötter, vitlök, röd lök, purjolök, olivolja, timjan och flingsalt. Till det en god sås baserad på grädde. Hur gott blir inte det?

Jag hittade en snygg klocka

Här.
Jag tror jag slår till. 8 500 kronor är väl inget att bråka om?

Har vi blivit tålmodigare?

Jag skulle ha flugit i dag, men den resan gick om intet. Jag skulle "bara" träffa goda vänner, så det är ju ingen ko på isen.
Men det som slår mig när jag ser på tv, lyssnar på radio och läser tidningar, är att det är så få som är arga och upprörda. Alla jag sett och hört tar det med ro. Typ:
- Vi skulle till Paris på semester men nu tar vi tåget till Köpenhamn. Det blir säkert också trevligt.
- Det är inget att göra åt att vi missar vår match. Det är bara att gilla läget.
Jag har en känsla av att folk var mycket mer upprörda och arga för några år sedan.
Har jag rätt? Och varför har det i så fall blivit så?
Jag tycker det är bra. Tro inget annat!

Jag är ingen djurvän

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte man ska plåga dem. Men jag förstår inte hur folk kan lägga ut tusentals kronor på veterinärkostnader på en sjuk katt. Eller operera en hund. Och jag har ännu svårare att förstå varför folk kan starta namninsamlingar och gå man ur huse för en j**la noshörning, elefant eller vad det nu kan vara för djur som är inlåst, sjukt eller något. När vi har människor som svälter, lever i krig, hotas till livet eller är dödssjuka. Vem bryr sig om dem?
Martin Ezpeleta tycker som jag. Han kommer att få på skallen. Tro mig.

Konsten att lyssna

Jag älskar att prata, och somliga kanske tycker jag kastar sten i glashus. Eller nåt. Men jag tycker det är både konstigt och irriterande att så många pratar mer än de lyssnar, när jag vill att de ska lyssna. Det hände häromdagen. Jag ringde en väninna för att jag hade saker som tyngde mig. Men hon hummade lite och sedan var det hon som pratade om sitt, och jag lyssnade.
Jag har en annan som gör så hela tiden. Där har jag gett upp, så jag försöker inte ens dryfta mitt. Jag låter henne babbla på om sitt.
Eller är jag otydlig? Ska jag säga "Jag behöver prata och nu vill jag att du lyssnar". Det känns knepigt, för SÅ dramatiskt är det ju inte.
Jag hoppas, och tror, att jag har fingertoppskänsla så jag inser när jag ska lyssna mer än prata.

Finns det inget vett och sans?

Igår hörde jag på Rapport att Migrationsverket skulle utvisa en man som är pappa till en fyra månaders baby. Mamman är sjuk, och farlig för sitt barn. Men babyn kunde ju bo i familjehem, tyckte Migrationsverket.
Idag tog Migrationsverket sitt förnuft till fånga, och ska i alla fall utreda lite mer. Tack! Jag hade tappat tron på mänskligheten annars.

Respektera min tid

Jag är alltid ute i tid. I god tid. Men jag är omgiven av människor som inte kommer i tid.
Häromdagen skulle jag bestämma träff med en väninna.
- Vi säger halv, så kommer jag kvart i, sa hon.
- Men då säger vi kvart i.
- Nä, vi måste satsa på halv för att jag ska komma kvart i.
Hon kom inte ens kvart i, utan på hel timme.
En annan väninna är helt makalöst dålig på att passa tider, så vi bestämde oss för att säga 12 till henne och 13 till de andra. Då kom vi samtidigt. Men det genomskådade hon. Och vi får vänta.
Det är fruktansvärt respektlöst mot min tid. Är den mindre värd än deras tid?

Inflation i älskar dig?

Många säger "älskar dig" när de pratat med sina barn, och lägger på luren. Och de säger det ofta, ofta.
Jag kan få dåligt samvete för att inte jag gör det. Men så sansar jag mig och tänker att jag är ganska säker på att mina barn vet att jag älskar dem. För att jag visar det i handling, för att jag kramar dem ofta, för att jag ibland säger "mammsens älskade lille son" och för att jag nästan alltid skriver pok i mina sms. Visst räcker det? Om jag skulle börja säga "älskar dig" i tid och otid skulle de undra vad som hänt.

Anders fick pudla - tack internet

Jag lyssnade på Anders S Nilsson (från Parlamentet) som intervjuade Lina Thomsgård som startat Rättviseförmedlingen. Men vilken mansgris. Jag häpnar. Twittrarna och bloggarna gick igång. Bravo! Så då pudlade han på Newsmill. Johanna Ögren funderar över om han behövt pudla om inte inslaget spridits på nätet. Jag tror inte det. Heja internet!

Hur mycket ska man curla?

Mina barn är snart vuxna. I alla fall på papperet, brukar jag säga. De tycks bli samhällsgoda medborgare. Men jag tycker det är, eller kanske mer har varit, en svår balansgång mellan att pusha och curla.
Jag tycker om att vara snäll. Så jag kunde bre mackor, knyta skosnören och skala potatis till mina barn även om de själva kunde.
Alla har haft det lätt för sig i skolan och jag har nog varit dålig på att pusha dem och "tvinga" dem att plugga. Jag har varit rädd för att de ska känna sig för pressade och bli stressade. Men nu tänker jag att jag kanske skulle ha pressat dem mer. Då kanske de haft större ambitioner och mer jävlaranamma i sig? Hänger pushande och resultat ihop?
Hur som helst så är de snälla, mjuka, fina, omtänksamma, generösa och roliga. Och de tycks vara tillfreds med livet. Jag nöjer mig med det, och litar på att de kan om de vill.

Jag har planerat min begravning

Lugn, lugn, jag har inte tänkt dö. Jag hoppas jag får leva 40-50 år till. Men jag är alltid ute i god tid ;)
Nä men allvarligt talat så började jag tänka på det när en kär släkting till mig dog. Det blev så mycket konstigt kring den begravningen. Då sa jag åt mina föräldrar att jag vill att de skriver hur de vill ha det. Och när vi pratade om detta, fick jag veta att en kompis kompis som bara är i 30-års åldern fyllt i Vita arkivet hos Fonus. Hon vill ha musik av Black Eyed Peas på sin begravning. Ångrar hon sig, är det bara att uppdatera det, gratis, på nätet.
Kan hon, så kan jag, tänkte jag. Nu är det gjort. Och det bästa: Jag fällde inte en endaste tår! Konstigt nog kändes det väldigt odramatiskt.

Sätt tjocka i fängelse!

Med vatten och knäckebröd (men bara lite, utan smör) så vore det väl själva den om de inte gick ner i vikt! Varför inte göra ett tv-program om det? Vilken dramaturgi! De skulle bli på dåligt humör och visa sina sämsta sidor. De skulle börja bråka. De skulle slåss om den där brödskivan. De skulle bli deprimerade och gråta. Men sen skulle de bli så glada när de ställde sig på vågen. Bra tv. Eller...?
Jag skulle kunna skriva "vi" istället för "de", eftersom jag är tjock. Grejen är bara att jag aldrig skulle ställa upp i förnedrings-tv. Därför säger jag "de".
Hillevi Wahl skriver klokt om tjockisar i Newsmill.

När är man färdig med sorgen?

En kär släkting till mig har dött. Hennes man blev änkling efter ett nästan 40-årigt äktenskap. Ett lyckligt äktenskap, som det verkat.
Nu har mannen träffat en ny kvinna. Fem veckor efter hustruns dödsfall.
Släkten är i uppror. Så KAN man inte göra. Så FÅR man inte göra. Så respektlöst mot hustrun.
Jag höjer också på ögonbrynen. Det var snabbt marscherat. Och lite panikartat, kan jag tycka. Men vilka är vi att döma honom? Nu har han en famn att söka tröst i. Han slipper den tysta ensamheten, som jag tror höll på att ta knäcken av honom.
Jag frågar mina upprörda släktingar när det är OK att hitta en ny kärlek.
- Efter ett år, svarar de bestämt.
Som om det vore en lag.
Nu är släkten lite upprörd på mig, för att jag inte blir lika upprörd som de (hänger ni med?).
Låt tiden utvisa hur det blir. Kanske är detta är hans livs andra kärlek. Eller så är det inte det. Kanske vänder sig hans barn mot honom, för de tycker han beter sig respektlöst? I så fall får han betala ett högt pris. Och då blir det hans sak att hantera det. Inte vår.
Jag sörjer min högt älskade släkting och hoppas hon har det bra där hon är, och slipper se att maken kryper in i en annan kvinnas famn. Eller kanske unnar hon honom det? Vad vet vi? Inte ett skit.