Jag gjorde en grej på jobbet som blev s**t. Jag grämde mig och kände mig supermisslyckad. Jag tänkte att jag borde försökt mer, jag borde gjort annorlunda. Jag fick ont i magen. Jag mådde s**t. Då bestämde jag mig för att prata med en kollega som var med.
- Vad skulle du ha gjort, sa h*n självklart. Du hade inte kunnat göra annorlunda.
Jag trodde knappt mina öron. Jag kände mig så lättad. Från att ha varit gråtfärdig av olycka, blev jag gråtfärdig av lycka.
Sedan kom en annan kollega och frågade hur det gått. Jag sa som det var: s**tdåligt. Men jag sa också vad den andra kollegan sagt.
- Ja men så är det ju, sa h*n. Vi kan inte få magsår över sådant vi inte kan rå över. Du gjorde så gott du kunde.
Nu har jag inte ont i magen längre.
Jag måste be om hjälp oftare. Jag måste sluta behålla s**t inom mig. Japp. Så är det. Sträck ut en hand och du får hjälp!
Helt rätt! Det är ju det dina medmänniskor är till för.
SvaraRaderaOch dina!
SvaraRaderaMen visst är vi lite dåliga på det? Eller JAG är det. Men jag övar på att bli bättre.
Vad skönt att de kunde stötta dig så bra. Ibland känner man att man gjort något mindre bra, men andra runt en kanske tycker att det ändå blev bra. Om man då vågar säga det så kanske man får höra det.
SvaraRaderaJag beklagade mig lite för några klasskompisar att jag kommit av mig under en redovisning, va gjorde du, sa dom. De hade inte ens märkt det...och det kändes ju faktiskt ganska lugnande för då kanske inte läraren märkte det heller. /Kram
Visst är det så!?
SvaraRaderaHMMM! Precis, sträck ut en hand. Du som alltid finns till för alla, alla andra finns faktiskt också för dig ibland.
SvaraRaderakram
Puss på dig! Nu är det ju liiiiite överdrivet att jag alltid finns till för alla, men tack för att du tycker det.
SvaraRadera