Är det inte konstigt att man ska straffas

när man vill vara miljövänlig(are)? Vi borrade bergvärme och satte in treglasfönster i huset. För att spara energi. Då fick vi högre fastighetsskatt. Borde vi inte fått lägre? Nu vill vi ha sophämtning en gång i månaden istället för två. Vi källsorterar och komposterar, så det blir en soppåse i veckan hos oss. Fyra soppåsar på en månad = halvfull tunna, så vi skulle kunna ha soptömning ännu mer sällan. Att glesa ut sophämtningen kostar 616 kronor i anmälningsavgift. Vi tjänar 50 kr i månaden på att sopbilen inte behöver stanna vid vårt hus och spy ut avgaser mer än en gång i månaden. Alltså tar det ett år innan vi sparat in ansökningsavgiften. Om man nu ska tänka på pengar.

Jag kanske ska bli förläggare?

Jag läste den här intervjun, och hon är ju precis som jag! Jag läste också som en tok när jag var liten, så mina föräldrar införde en regel: Jag fick inte läsa när vi åt och inte i bastun, och så var jag tvungen att vara ute en timme om dagen. Utan bok. All annan tid läste jag. Om jag inte gick i skolan. På biblioteket älskade de mig. Jag lånade kassvis med böcker, och de visste vad jag gillade och la undan böcker till mig. Finns det sådana barn nuförtiden? Vi hade ju inga datorer, liksom. Och bara en tv-kanal. Eller två då.

Om konsten att räcka ut sin hand

Jag gjorde en grej på jobbet som blev s**t. Jag grämde mig och kände mig supermisslyckad. Jag tänkte att jag borde försökt mer, jag borde gjort annorlunda. Jag fick ont i magen. Jag mådde s**t. Då bestämde jag mig för att prata med en kollega som var med.
- Vad skulle du ha gjort, sa h*n självklart. Du hade inte kunnat göra annorlunda.
Jag trodde knappt mina öron. Jag kände mig så lättad. Från att ha varit gråtfärdig av olycka, blev jag gråtfärdig av lycka.
Sedan kom en annan kollega och frågade hur det gått. Jag sa som det var: s**tdåligt. Men jag sa också vad den andra kollegan sagt.
- Ja men så är det ju, sa h*n. Vi kan inte få magsår över sådant vi inte kan rå över. Du gjorde så gott du kunde.
Nu har jag inte ont i magen längre.
Jag måste be om hjälp oftare. Jag måste sluta behålla s**t inom mig. Japp. Så är det. Sträck ut en hand och du får hjälp!

Dagens måsteläsning

Jag har aldrig blivit slagen av en kille/man. Inte av en tjej/kvinna heller, för den delen. Men jag vet en del om det, och blir så trött på folk som lägger skulden på kvinnan. "Varför sticker hon inte bara?". Mymlan förklarar suveränt.

Om konsten att lyssna

Den är svår. Det är jag den första att erkänna. För jag älskar att prata. Men ibland kan jag förundras över hur dåliga en del är på att lyssna. Så här: Jag börjar lätta mitt hjärta, jag har något jobbigt jag behöver prata om. Det kanske jag till och med sagt innan. Personen lyssnar. En liten stund. För att snabbt börja prata om en liknande situation, och hur h*n löste den. Jag har gjort likadant. För många gånger. Man vill ju väl, och man vill hjälpa till och kommer då med goda råd. Eller berättar att man själv haft det jävligt, för att den andra inte ska känna sig ensam, eller för att visa att man förstår hur jävligt det är. 
Som tur är, har jag några vänner som är superlyssnare, och låter mig prata klart. För med de här andra, slutar jag prata, och börjar lyssna. (Tro´t eller ej!) Och kanske var det så att de egentligen hade större behov av att prata?
Det är svårt det här. Men om jag verkligen, verkligen behöver prata, brukar jag säga det. "Du, jag skulle behöva prata med en klok person. Vill du lyssna?". Det brukar funka.
Så är det väl alltid: sträcker man ut handen så är det någon som tar den.

Om konsten att säga nej

Jag behövde hjälp med en grej idag, på jobbet. Den skulle ta 20 minuter att utföra. Jag gick runt och frågade, men ingen kunde - de var bokade på annat. Så kom jag till en kollega som kunde, men sa nej. Jag blev lite paff.
- Jag övar mig på att säga nej, var förklaringen. 
Det är ju bra. På ett sätt. Men det är ju också bra att hjälpas åt. Utan att skryta, måste jag säga att jag är väldigt hjälpsam och verkligen försöker ställa upp om jag kan. Jag tänker att det jämnar ut sig.
Det blev lite besvärligt för mig, men det löste sig. På ett halvbra sätt. Det påverkade tre personer, som fick styra om.
Om den här personen som sa nej till mig, ber om hjälp, tänker jag inte säga nej. Så lågt sjunker jag inte. Men om jag nu ska bli bättre på att säga nej, så kanske jag borde?

Jag fattar inte

1. Maria Montazami sa att det värsta med att vara hemmafru var att hon kände sig obildad på fina middagar, för hon hängde ju inte med i vad som hände i världen. Men det är väl ett intresse? Och som hemmafru borde man väl ha tid att läsa, lyssna på radio och se på tv? Då håller man sig uppdaterad.
2. På radio sa de att personal låser dörren om de dementa på natten. Men jag låser också dörren när jag går och lägger mig. Jag är säker på att de allra, allra flesta gör det. Om det är så att personalen låser dörren och går därifrån, DÅ är det ett problem! Men då får de väl säga det!
3. Folk som ondgör sig över att deras gamla pappa får ligga i kissiga blöjor på "hemmet". Men det ligger väl i sakens natur? Om pappan INTE ligger i kissiga blöjor, så behöver han ju ingen blöja.
Eller är jag trög?

Dagens måsteläsning

Om vår strävan efter att vara perfekta: Fy fasiken.
"Det är en trend i samhället att man ska vara så perfekt som möjligt. Jag har själv i efterhand förstått att jag också har följt det. Jag har alltid varit inställd på att det ska bli mer och bättre hela tiden. Man glömmer bort att vi kanske har allt redan" Läs!

Ja men jag säger ju det

Anders Mildner skriver klokt om det här med företag som inte håller de det lovar, eller som har dålig service. Och jag undrar om jag kanske skulle bli konsult och ta fett betalt av företag för att lära dem hur det funkar i sociala medier? Då skulle jag inte bara lära dem att bemöta de arga kunderna, utan också fånga upp de positiva - snacka om reklamvärde!

Det är ju fars dag i dag

Jag har bjudit hem alla barn. Det ska bli så trevligt att träffa dem. Maken (dvs far i huset) står vid spisen. Han gillar det. Till min bonuspappa skickar jag ett SMS. För att fars dag egentligen bara är ett kommersiellt jippo som jag inte vill delta i. Mymlan skriver så vackert om din pappa. Jag tänker inte ens försöka skriva något. Det skulle bli ett pekoral, och så vill jag inte var så utlämnande. Men en sak kan jag berätta: Jag var för j**lig som tonåring. Men aldrig att jag sa "Skit i det, du är inte min pappa", till min bonuspappa. Det säger en del, om man kan läsa mellan raderna.

Ung & bortskämd

Ibland tycker jag att det är svårt att hitta en bra balans mellan att curla sina barn och att låta dem vara självständiga. Vi föräldrar vill dem så väl. Vi vill att det ska gå bra för dem och vi vill inte att de ska råka illa ut. Jag tycker också om att vara snäll, och gör gärna saker för mina barn för att jag är snäll. På samma sätt som jag ställer upp för, och är snäll mot, en kompis.
Jag försöker att inte sopa framför dem, utan stå bakom och vara beredd på att ta emot dem om de faller. Oftast lyckas jag, men visst har jag curlat dem för mycket ibland. Men aldrig som i Ung & bortskämd på SVT1. Herreminje! Om serien finns mycket att säga, men en sak jag undrar över är varför ungdomarna inte har drivkraften av att vilja själva och att vara självständiga? Är inte det naturligt? De har ju ingen integritet när morsan ha nyckeln till lägenheten och kommer precis när som helst. Jag fattar det inte.

Är det inte oförskämt?

Varför ställer blivande brudar krav på möhipporna? Ska inte den vara en överraskning? Och en kidnappning? Jag gifte mig i hemlighet och fick därför ingen möhippa. Men jag har blivit kidnappad när jag fyllt år. En sådan gång åt vi gott och drack goda drycker och hade himla trevligt. Tills någon sa:
- Nu ska vi leka!
Jag hatar att leka. Men jag höll god min och tänkte att det är ju bara att gilla läget. De har gjort en fin fest för min skull, och det är ju lite synd att de inte vet att jag hatar lekar. Men till min lättnad sa de:
- Vi skojar bara!
För det är klart att de kände mig.

Jag är en uppstyrare

Jag var på en läkarmottagning i morse. Det var första gången jag var där. Jag hinner bara komma in, så vill jag styra upp allt. Och jag undrar hur jag är funtad. Där jobbar massor av människor. För att inte tala om alla patienter som kommer och går. Varför tänker ingen som jag? Eller det kanske det finns någon som gör, men varför GÖR de inget? Så här:
1. Det är alldeles för få stolar i väntrummet - folk fick stå!
2. De tog inte kort!!! Man var tvungen att betala med kontanter. 2010. Jag är i chock.
3. En sköterska kommer ut från provtagningen och säger "nästa", varpå två personer reser sig (de hade lyckats få sittplats.) Vem av er var först, undrar hon. De dividerar en stund. Sedan börjar hela väntrummet göra upp om vem som står näst på tur, och efter det, och efter det. Osv. Nummerlappar!!! Någon???
4. Personen som sitter bredvid mig börjar småprata (vi fick också sitta). Han berättar att han varit patient här i 20 år, och idag hade syster NN möblerat om. (Det är hos henne man anmäler sig.) Jaha, hur såg det ut förut då, undrar jag. Hon satt med ryggen mot dörren, sa han. Jag hamnade i chock en gång till.
Himla tur att läkaren var superbra, för annars hade jag hängt ut läkarmottagningen här och på FB och spridit det till alla mina tusentals vänner/bekanta/släktingar!
PS Om någon gammal person inte fått sittplats, hade jag rest mig. Och det gick fort. Jag hann bara sitta typ tio minuter. 

Just det

Känner igen den här diskussionen.

Sanna Lundell ger svar på tal

Helledudanemig, en man som känner sig kränkt. Hå hå ja ja.

En tsunami i sociala medier

Fantastisk historia om korkat företag (Boxer). Själv ligger jag i krig med ett annat företag, och min ljuva hämnd är att jag vet att de tappar mååååånga kunder tack vare sin ovilja till service och min vilja att sprida det till alla mina kontakter. I den här världen, och i AFK-livet.
Hur länge ska det ta innan företag fattar att ett dåligt bemötande slår tillbaka? Med full kraft. De får lära sig det den hårda vägen. Rätt åt dem.
Och jo, jag fattar att det kan missbrukas och bli galet. Det får vi hacka i oss.

Kungen över pungen

Martin Ezpeleta, smart och rolig som vanligt.
Och Malin Persson Giolito tycker precis som jag.

Kungen och jag

1. Om det är osant: Varför dementerar han inte?
2. Om det är sant: Varför pudlar han inte?
3. Varför kallar han ett hundratal journalister till presskonferens, för att sedan inte säga något, och inte ge någon en chans att fråga? Det är fräckt.
4. Varför har han så dåliga rådgivare?
5. Varför tycker så många att vi ska lämna honom i fred? Tycker de det om Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt också?
6. Jag bryr mig inte om ifall kungen (jag vägrar skriva med versalt K) varit otrogen. Men jag vill veta vad han gör med sitt apanage. Vart går pengarna?
7. Jag vill veta om han varit på svartklubb eller porrklubb, för mina skattepengar.
8. Jag fattar inte varför vi är så undernådiga mot kungahuset. Sluta kalla dem "HMK" eller "Prinsessan ...". Sluta nia dem. Vi niar ingen annan.
9. Om jag är rojalist? Gissa.

Bara offer

Jag såg Annas eviga på SVT2. De diskuterade om man alltid kan sona sitt brott. Mycket klokt sades, men det här var bäst: Claes Borgström sa ungefär så här:
- Anhöriga till någon som mördats kan säga "Hur kunde mördaren bara få tre år i fängelse? Var inte min dotters liv värt mer?" Då brukar jag svara "Men tänk om mördaren var din son".
Ni fattar.

Jag förstår inte

varför folk inte går undan när de får telefon? Det händer hela tiden, i vårt lunchrum på jobbet. Vi sitter och äter och pratar och har det ganska trevligt. Då ringer någons telefon. Och personen svarar och babblar på. Länge. Och våra samtal tystnar, av hänsyn till telefonprataren. Jag tror jag är den enda som lämnar min tallrik och går ut och pratar. Vem ska visa hänsyn mot vem? Undrar om jag ska fråga Magdalena Ribbing. Nä, jag har ju svaret.

Tre dagar mot tre månader

I dag kom min hylla. Det tog tre dagar. Hyllcenter, där jag beställde den första gången, har fortfarande inte hört av sig. Snart har det gått tre månader. Jag undrar hur de tänker. Jag undrar om de fattar att missnöjda kunder sprider sina dåliga erfarenheter via sociala medier, och når tusentals personer på nolltid. Rätt åt dem.

Fortsättning följer i mitt rättshavererande

Den unge tjänstemannen (nummer 3) mejlade. Han har nu pratat med kolleger, bläddrat i gamla papper och sett att jag sökte bygglov för 12 år sedan och borrade bergvärme för tio år sedan. (Mitt ärende handlar inte om något av det!) Undrar hur lång tid det tog? Nu vill han att jag ska leta efter ett kvitto eller en räkning som är tio år gammalt. Jag svarade att det gör jag inte, för jag sparar inte papper så länge. Jag undrade om det var vettigt att han la ned så mycket tid på det här ärendet, och att jag hoppades att han inte skulle debitera mig för den tiden också. Det ska han inte. Och han ska fortsätta prata med kolleger och bläddra i arkiven. Han kan inte ha så mycket att göra, tänker jag. Och jag undrar om det är vettigt att mina skattepengar ska gå till denna fyrkantiga byråkrati? Avskriv skiten, eller be mig betala den och börja jobba!

Om att hitta balansen

Mitt liv är både himmel och helvete just nu. Helvete är överdrivet, men det är mycket av det negativa. Och jag inser hur viktigt det är att fylla på med det positiva, för att orka.
I dag hade jag ett fruktansvärt möte på jobbet. Jag visste att det skulle bli förfärligt, och jag försökte förbereda mig mentalt. Det gick sådär. Efter mötet gick jag hem, för jag var fullständigt tömd på energi. Jag la mig i soffan, grät en skvätt och tyckte synd om mig själv.
Och i kväll kom ett av mina nätverk hem till mig. Det var bestämt sedan länge. Vi pratade inte om mitt jobb en sekund, utan om helt andra saker. Och jag känner att jag fick mental påfyllning.Jag fick också ett fint mejl av en vän.
Nu måste jag omge mig med goda, varma vänner för att väga upp det mörka.
Tänk om man hade det jävligt både på jobbet och hemma: det skulle inte gå.

Snart blir jag rättshaverist

Jag fick en faktura från min kommun som jag ställde mig undrande till. Jag ringde person nummer 1 (som stod som kontaktperson på fakturan). Som hänvisade mig till person nummer 2. Koppla kunde hon inte (det lärde jag mig första veckan på mitt jobb). Person nummer 2 hänvisade mig till person numer 3. Som skulle hänvisa mig till person 4. Kanske. Han visste inte riktigt. Och han kunde inte förklara varför jag skulle betala två gånger. Han var tyst i långa stunder, och jag var tyst. Han skulle hjälpa mig, jag skulle inte hjälpa honom. Liksom. Han lät som en ung, osäker tjänsteman, så jag tyckte lite synd om honom. Jag hjälpte honom på traven och sa att "du kanske kan söka information på er hemsida", för jag satt inte vid en dator. Jag förklarade var han skulle söka.
- Hmmm... här ligger information från 2007, sa han. 
- Gäller den fortfarande?
- Det vet jag inte.
Tystnad. Länge.
Vi dividerade hit och dit en stund. Till slut sa jag:
- Tror du att du kan försöka ta reda på hur det ligger till, och meddela mig det per telefon eller mejl.
Han skulle försöka. Jag återkommer med rapport.
Men jag blir f*n galen! VARFÖR kunde inte person 1 säga:
- Jag vet inte hur det ligger till, men jag ska kolla det här och be någon ringa upp dig.
Jag bor i en liten kommun, med ett litet kommunhus, där de sitter i samma korridor.
Snälla, snälla, snälla: Skicka alla som jobbar på kommuner, vårdcentraler och folktandvårdsinrättningar på kurs om hur de ska hantera kunder/patienter/kommuninvånare. De är väl till för mig? De ska väl hjälpa mig? Ska jag känna det som att jag stör dem när jag vill ha hjälp? Skulle de ha jobb om inte jag och du fanns? Vem är till för vem, liksom?
Jag ringde en vårdinrättning också. Men det är en annan historia.